Nu ska jag stå på egna ben
Det känns allt lite konstigt tycker jag, men nu är det dags för mig att stå på egna ben. Igår hade jag min sista PT timme och nu ska jag klara mig själv. Under nästan ett år har jag haft ett fantastiskt stöd och nu är det över. Dom finns ju kvar, och ibland har dom sista minuten tider och en sådan kan jag ju alltid haffa om jag behöver. Sen får jag ju komma med snabba frågor också. Det är ju helt ok så länge dom inte har en kund. Det känns ju ändå självklart att man inte stör då. Vi som betalt dyra pengar ska ju få vår tid eller hur?
Blev ett bra pass
Ja mitt sista pass blev trots allt bra, och efter att ha haft en svacka då det kommer till träningen kände jag mig stark. Vi kunde höja så mycket. och det kändes helt OK. Det som inte var helt hundra är ju nedre delen av ryggen. Inte konstigt, men även det går åt rätt håll.
Kondition
Vi pratade om mina svagheter och det är konditionen. Har fått mina tips som faktiskt är helt genomförbara utan att det blir en nära döden upplevelse. Fyra olika maskiner, och fem minuter på varje. Kör rätt tufft så har man fått tjugo minuter cardio, Jag tröttnar rätt snabbt på de maskinerna, så detta upplägget passar mig perfekt. Det kan ju vara ett tips för någon annan som känner som jag, men ändå behöver jobba med konditionen.
Nästa år
ska jag börja köra ordentligt igen. Varför inte nu kanske ni undrar? Anledningen. Jag får inte dras med i det där lyckoruset en gång till. Jag måste acceptera mitt mående här och nu. Förra gången drogs jag ändå med lite för mycket, och det gjorde rejält ont där efter semestern. Man lär sig hela tiden. Där får jag tacka min ena tränare för acceptansen. Smällen hade varit ännu hårdare utan det stödet.
Självklart kommer jag fortsätta träna, men det är OK om det inte blir tre gånger i veckan som är målet. Det är till och med helt OK om det bara blir två. Gråter inte ens om det bara blir en gång om livet ser ut så.
Det är helt klart en utmaning, och varje utmaning ska ju helt klaras eller hur?
Kramar Madde
Madelena 