2 år idag

Två år idag

Sen du somnade in pappa. Två år sen jag satt vak i tre dygn på hans boende innan han släppte taget och flög iväg till alla kära på andra sidan.

Jag har ändå suttit vak då jag jobbat, men det här var inte alls samma sak. Fick samtalet en lördag att pappa var mycket sämre. Frågade om vi skulle åka upp och svaret var ja. Fick med mig min syster upp och vi vi åkte dit. Hann inte packa så mycket utan bara drog. Vår bror kom också lite senare.

Dagen efter åkte mina döttrar upp för att säga farväl och min syster åkte hem. Två av mina döttrar var där så mycket med mig, All tid utom nätterna och då dom var på jobbet.

Söndagen åkte även min bror hem och jag var kvar själv. Vågade inte lämna och åka hem och duscha och byta kläder då det ändå var en bit att åka. Två timmar fram och tillbaka.

Måndagen så kom dottern upp och jag kunde lämna för att åka och köpa nya underkläder och få lite frisk luft. Ville ju inte att han skulle vara ensam någonting. Tror brorsan kom tillbaka på måndagen.

Tisdagen, två av mina tjejer kom tillbaka Pappa blev sämre, och sköterskan kom in för mer morfin. Några minuter senare så tog han sitt sista andetag. min dotter höll honom i handen, min andra satt bredvid. Jag och min bror satt i rummet och sköterskan var med.

Mina andra döttrar och min man kom upp och sa hejdå för sista gången. Min yngsta dotter tog det så hårt. Ett år tidigare hade hon förlorat sin dotters pappa i en suicid. Hon stod mycket närmre sin morfar än sin mormor.

Personalen gjorde i ordning honom och vi fick välja kläder. Han fick ha på sig sin vinröda skjorta som han tyckte så mycket om. vi som var med åkte och köpte en vit blomma medans vi väntade på de andra tjejerna och min man.

Det blev en tung dag, och jag brakade totalt. Tog hand om begravning, alla beslut, bouppteckning, alla samtal. Det var där och då jag behövde bli sjukskriven och subban på vårdcentralen trycker upp två fingrar i ansiktet på mig och talar om att det är två veckor för sorg. Det var där och då jag rusade ut från vårdcentralen, storgråtandes på spårvagnen hem. Min man får ta emot en fru som var helt förstörd. Han som aldrig lägger sig i ringer upp vårdcentralen och ifrågasätter deras kompetens.

Varken chefen eller läkaren kan förstå, och upprepar det är två veckor för sorg. Han försökte förklara precis som jag att det har varit så mycket mer. Ett år tidigare hade vi ett tragiskt självmord. Därefter fem dödsfall till varav två var självmord. Vi har haft allvarliga skador och sjukdomar i vår närhet. Det är inte sorg, det var en bägare som rann över, som borde ha runnit över mycket tidigare.

Det är detta jag fortfarande kämpar med, där läkarna skriver fetma, vill inte ha kostrådgivning i journalerna. Där chefer skäller ut mig och tjafsar emot fram till ett på natten. Där dom anser att jag ska fortsätta jobba och knapra lyckopiller för det säger forskningen är det allra bästa. Där försvann mitt förtroende för både välutbildade forskare och läkare.

Tänk att en idrottslärare/PT ska vara den som lyckades få det att vända. Helt fel kompetens, men med en ödmjukhet och förståelse blandat med empatisk personlighet och kunskap.

Kramar Madde