
En minut åt gången
Det är lite så det känns just nu. Det är så svårt att planera sina dagar då vi inte vet vad som händer. Det tog hårdare på mig än vad jag någonsin kunde tro får jag erkänna. Livet är så skört och ändå är jag så tacksam för hur bra allt har gått.
Blodtrycket
Har skenat sista veckorna och medicinen hjälper inte ett dugg. Det gnälls på vikten, men borde det inte hänt något då jag har gått ner 22 kilo från det att jag vägde som mest? Då var inte blodtrycket inte alls så högt.
Nu vill dom sätta in alfablockerare. Vanliga biverkningar. Trötthet och nästäppa. Är jag inte tillräckligt trött redan? Och bihålorna slår ut mig totalt. Undrar om jag kan få en samtalskontakt och förtidspension samtidigt??? skämt å sido, men är så trött på att ingen lyssnar då jag påpekar allt det här.
Nu blir det ett riktigt deppinlägg…. igen. Kan inte det vända snart?
Weekly revolt
Förra veckan tappade jag det totalt. Då min man blev dålig fick jag inte till någonting, men började idag igen. Körde dubbla pass och maten planerad. Så skönt alltså.
Ingenting blir bättre av att bara gnälla. Bilden ovan är på min bananpannkaka. Blir så glad av att se den och allt känns genast bättre.
Nu är det dags att packa ihop sig. Har en journatt på jobbet och det känns sådär om jag ska vara ärlig. Har inget fokus, men jobbar med en bra…
Kramar Madde












