Mitt varför

Vart är jag nu?

Nu är nästan halva pure change gjort och trodde nog det skulle var tuffare. Nu var jag i ganska dåligt skick då jag startade och mitt varför kanske har ändrat sig lite under tiden.

Har ju skrivit så många gånger om hur det var, så de som följer mig har nog bra koll på det. I början hade jag nog mer tankar på viktnedgång men har nog ändrat mig där. Enligt alla testerna är jag relativt frisk förutom en liten inflammation någonstans i kroppen, och detta med njurarna.

Som jag sagt tidigare då har vården nonchalerat mig totalt vilket har gjort att jag mått sämre än vad som varit rimligt. Det kommer ta tid innan jag kommer få förtroende för en läkare igen. Kommer fortfarande ifrågasatta betydligt mer än vad jag gjort tidigare. Visst har jag ifrågasatt då jag känner att det inte stämmer, men har ändå lyssnat på de som borde veta bättre.

Just nu är tröttheten så mycket bättre, likaså stressmagen, Känner att jag orkar vara social och vill bara bjuda in till fest. Vill träffas något jag inte orkat på två år. Det är så mycket tydliga tecken även om det på vågen inte har gett så mycket utslag.

Varför ska vården och rätten att få må bra vara en klassfråga?

Ja detta stör mig så otroligt mycket. Jag kunde göra detta för att vi har två helt OK inkomster, att jag har massa semester att ta ut ( har inte tagit 10 veckor, men ca 15 semesterdagar har åkt på detta) Till det en förstående chef ( ja det är på grund av henne jag inte har blivit sjukskriven, så fort man gillar sin chef är det inte skäl för sjukskrivning. Så är chefen bra kan man inte krocka hårt in i väggen enligt forskningen)

Vården har så mycket begränsningar trots att detta inte är något konstigt. Träning är också bevisat att det fungerar och ofta bättre än mediciner. Här skuldbeläggs jag inte utan stöttas bara av alla de som varit inne och hjälpt mig. Får hjälp med orsaken och botar inte bara symptom. Detta är rent ut sagt pinsamt att inte vården ska klara detta utan att bli smått kränkta.

Vad jag önskar att den traditionella vården får ett mer holistiskt synsätt på människan.

Visst nosar dom på vissa saker såsom att dom gärna skickar till fysioterapeut så fort det är något. Många är fantastiska, och visst ökar kunskapen. Samtidigt är dom bakbundna även där. Träffade en otroligt bra då jag hade mötet och hon stod fullt ut bakom mig, och kunde säga att det dom kunde erbjuda mig inte var bättre än det jag redan gjorde. Sen att läkarna påstår att jag inte vill delta i min rehab är en helt annan sak, Dom kan sätta på ett plåster men aldrig hjälpa något att verkligen läka. Knapra lyckopiller och ta en promenad så ska du se att du blir bra. Visst kan medicin hjälpa, absolut, men det ska följas upp noga. Då jag förklarade att jag inte kunde gå promenader på grund av värken så var jag genast negativ. Nu VET jag att jag inte kunde och får hjälp med det för att jag ska kunna gå promenader igen.

Hur går jag vidare?

Ja efter de här tio veckorna är jag inte helt redo att klara mig själv. Vi har pratat om att köpa till ett par PT timmar till. Nu kanske jag inte behöver träffa någon tre gånger i veckan men kanske varannan vecka ett tag framöver. Tror jag behöver det.

Det som oroar mig mest är om njurprovet inte har blivit bättre och jag behöver gå till läkare och kolla upp det. Visst kan jag ta det helt privat, men det är samtidigt en kostnadsfråga. Tycker att jag ska få vård då jag jobbat och betalt skatt varenda dag i 40 år. Ja, jag började jobba redan som 16 åring.

Blev ett lite känsligt inlägg idag, men varenda känsla går bananas idag, Har hänt så mycket sista månaden, och behöver nog landa i det.

Kramar Madde