
Så illa jag tycker om det ordet.
Gomorron. Behöver inte dra allt igen då de flesta vet hur mina sista år har varit, men tänkte skriva lite om ordet acceptans just nu. Ett inneord bland alla terapeuter just. För mig är det nog ett bland de mest provocerande orden jag bara vet. Vaddå acceptans? Ska jag lägga mig ner och dö nu då livet är piss eller vad menar dom? Är det ingen idé att fortsätta kämpa? När en vräkte ur sig det efter allt som hänt och sen tyckte jag skulle tänka positivt avslutade jag den behandlingen. Kommer ALDRIG acceptera att någon ska behöva må så dåligt att dom väljer att bli en ängel. PUNKT. Däremot kan jag inte ensam hjälpa alla, däremot sprida och prata om det. Jag kan stötta föreningar såsom suicide zero eller aldrig ensam. Det finns säkert fler som jobbar mot samma mål.
Just nu
Hela hösten har varit rätt jobbig för mig, då jag fick ett som jag sa bakslag efter semestern. Jag trodde på fullt allvar att allt jag gjort var som bortblåst. Skulle jag i det läget acceptera att jag var värdelös och inte kunde förändra mitt liv? Det är ungefär så terapeuten menade det så som jag tolkade det. Fick ingen bättre förklaring då jag frågade heller. Det är ju direkt fel, och det måste man som individ förstå.
Fick ett pass med min första tränare strax efter semestern och vi pratade en hel del som vanligt. Sa att jag aldrig mer ska ha semester, och han bara skrattade. Jo det ska du, men 3 veckor kanske inte räcker? Även han ifrågasatte varför jag inte blev sjukskriven efter allt som hänt. Jag kanske hade behövt stanna upp just där och då. Samtidigt, det här är inget som kommer vara för evigt. Det är just nu jag känner det, och det kanske jag måste acceptera. Genast fick ordet en helt annan betydelse.
Bakslag?
Jag kände det som ett bakslag, fast även där hade jag fel 🙂 Om rätt person talar om att jag har det är det helt ok. Då jag började på pure change så kanske jag låg på en tvåa på en skala upp till tio. Under de veckorna och det jag jobbade med efteråt så kanske jag kom upp till en sexa. Jag däremot trodde jag låg på en elva. Ni fattar… Jag trodde att jag nått längre än vad jag faktiskt hade. Samtidigt är den förbättringen jag gjorde grym. Allt går ju inte att förändra på ett par veckor. Faller ju på sin egna rimlighet. Då jag kom ikapp mig så kändes det som ett bakslag, något det faktiskt inte var. Hann stanna upp och känna efter. En förändring går inte på någon vecka i alla fall om det är större saker som ligger bakom.
Tips från coachen
Ja det handlar om att stanna upp, se vad du har lyckats med. Vissa dagar är bajs, men det innebär inte att ditt liv är det. Livet är som en berg och dalbana, det går upp och ner. Acceptera att det ser ut så just nu, men det behöver inte vara så i morgon. Sen är det svårare då livet går neråt under lång tid, att man inte riktigt hinner återhämta sig förrän nästa sak kommer. Jag har ju haft det så under lång tid. Då kanske man behöver söka hjälp. Gjorde det, men vården fungerade inte. Däremot gjorde träningen det, och alla borde ha en S i sitt liv.
Kramar Madde



















