

Blir så trött på mig själv.
Inser att stressen börjar ta över mitt liv igen, och jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Glömmer saker, tappar koncentrationen, ja listan kan göras lång där.
Tränade ju igår, ett riktigt bra pass blev det för mig, och sen var det dags att åka till gården. Då jag skulle plocka ur mina träningskläder är byxorna borta! Måste ha glömt dom där. Det var bara för mig att köpa nya byxor och tur vi har stadium outlet. Blev två par byxor och en tröja.
P bot
Vi har ju datumparkering här och hela kvällen igår så tänkte jag på att jag måste flytta bilen. Tror ni att jag gjorde det? Nää, och idag då jag tittade ut så ser jag en gul lapp. Fattar inte varför vi ska ha det, då det känns att det bara är för att jävlas. Inte en ända gång har dom sopat på parkeringen, men det är väl vänsterstyret som hatar oss som måste ha en bil för att kunna komma till jobb osv. Varför inte underlätta istället?
Nu hoppas jag inte något mer händer
Då ni läser detta är jag redan på jobbet, och håll nu tummarna för att inget mer strular för mig. Blir så less på detta, men allt stavas STRESS. Det som stör mig mest är våra ”önskescheman” och ”hälsoscheman” som vårt kära fackförbund kallar det för. Resultatet. Arbetsgivaren äger oss 24/7 och kan aldrig planera vårt liv. Nu när det är hårdare med arbetstidlagen så innebär det att vi kommer vara lediga så mycket mindre, och jaga timmar för fullt. Det här är det som gör att jag överväger att säga upp mig. Jag som för övrigt älskar mitt jobb, och har en utbildning som arbetsgivaren skriker efter. Ändå är dom inte rädda om oss.
Kramar Madde














